Inte här, där!

Woah… Videon till Mutual Core släpptes precis, är helt speechless

Höstaktiviteterna svämmar över, såhär såg jag ut under Halloweenfesten jag arrangerade förra veckan.

Bond is back… Jag är fortfarande helt blown away från nattens premiär av Skyfall. Det var den perfekta blandningen mellan den moderna mer realistiska och klassiska over the top 007. Måste få tacka Sam Mendes, Javier Bardem och Ben Whishaw för helt fantastiska tolkningar av Bond universumet och dess karaktärer. Önskar att filmen kunde vara oändlig… Så jag får helt enkelt gå och se den snart igen!

Black Keys har tillsammans med rapparn’ RZA slängt ihop en låt till den lovande “Kill Bill on Cracks" filmen The Man With The Iron Fists. Musikvideon är helt underbart brutal, titta in den foer feaan!

Musik inspirerar mig, i alla lägen.

Ännu en musikvideo med herr White har släppts. Denna gång till covern av I’m Shakin. Väldigt trevligt att få se alla bandmedlemmarna i action, men dansaren kändes kanske lite onödig…

Trodde aldrig att jag skulle länka mode, men den här designern är helt fantastisk. Gjort Björks outfits bland annat.

Två dagar denna vecka har jag begett mig på konsert. I bägge fallen har jag sett banden spela vid tidigare tillfälle, men som tur är kändes båda spelningarna som någonting jag inte skådat förut.

Till att börja med besökte jag Hovet i tisdags, för att se gitarrhjälten Jack White. Och satan, det levererade nog nästan snäppet bättre än på Roskilde. Allting kändes både mer planerat samt mer spontant, vilket förstås låter sinnessjukt…  Återigen fick tjejbandet spela, vilket gjorde mig glad, då jag är kär i hela bunten. Spelningen var som ett enda stort välstrukturerat jam, med en bra blandning låtar. Det enda jag kan klaga på är möjligtvis valet av dag, valet av lokal och en halvtråkig publik, men det spelar för min del ingen större roll i slutänden.

Några dagar senare åkte jag upp till Stockholm, Gröna Lund, för att kolla in Sveriges stolthet Opeth. En överlag händelserik dag, men ack med lite väl mycket vind och regn. Höjdpunkten, förutom själva spelningen, var när Åkerfeldt i egen hög person dök upp på sidan av scenen för att ta en rökpaus. Ingen annan tycks ha upptäckt detta, vilket gjorde att jag fick chansen att träffa honom “in private" igen. Spelningen i sig levererade en fantastisk låtlista, som väckte den galnaste Opeth publiken jag skådat hittills.

Sammanfattat; den här veckan har regerat.

Thom Yorkes nya supergruppsprojekt ser ut att bli hur lovande som helst, och låter även hur lovande som helst.

(Jag kommer förstås under veckan att skriva om intrycken ifrån Jack White i tisdags, men först ska jag besöka Opeth på Grönan!)

Fullt upp med att smälta den nystartade kursen, lära mig känna nya fina människor (och att träffa fina människor jag redan känner), hypa inför Jack White på tisdag, utforska de nya trummorna, kolla in nya klubbar samt att som vanligt lyssna på lite för mycket musik. Har rättigheter till att få vara trött…

I helgen förskottsfirades Harry, som inom några veckor blir 20 år. Det hölls tal, löstes tipspromenad (jag tog nästan hem det igen), öppnades presenter, förtärdes mat/alkohol, dansades, lodades och bakistittades JCVD.
Anledningen till det tidiga firandet är att herrn idag ger sig av till Skåne för att plugga serieteckning där i ett halvår. Och jag önskar han all lycka till.
Förövrigt fick jag hem mitt helt otroliga Roland TD-30K i veckan, min nya kärlek. Mer uppdateringar om det lär dyka upp strax. 

I helgen förskottsfirades Harry, som inom några veckor blir 20 år. Det hölls tal, löstes tipspromenad (jag tog nästan hem det igen), öppnades presenter, förtärdes mat/alkohol, dansades, lodades och bakistittades JCVD.

Anledningen till det tidiga firandet är att herrn idag ger sig av till Skåne för att plugga serieteckning där i ett halvår. Och jag önskar han all lycka till.

Förövrigt fick jag hem mitt helt otroliga Roland TD-30K i veckan, min nya kärlek. Mer uppdateringar om det lär dyka upp strax. 

30.000 lyssningar, not too shabby.

30.000 lyssningar, not too shabby.

Det händer saker i källaren.

I veckan har jag betat av både Expendables 2-premiären och en 80-tals DJ-kväll, två lyckade kvällar minst sagt.

Det är inte varje dag det faktiskt är tillåtet att skrika och klappa händerna på bio, likt en konsert. Men under visningen av EX2 föll det in naturligt att liksom ropa till one-liners och klockrena fightscener. Levde filmen upp till förväntningarna? Kan säga så mycket som att allt toklevererade, förutom besvikelsen av en viss liten slutscen.

Och igår vart det en finfin kväll samt utgång. Det kom många trevliga bekanta ansikten till DJ-kvällen, en del riktigt oväntade! Jag upptäckte förövrigt att 80-talet är väldigt uppdelat, och det är en utmaning att spela låtar som alla kan njuta av.