Enda sedan jag införskaffade mig min grammofon (testade 5-6 stycken innan jag fann mig en fungerande…) så har jag vaknat upp till vacker sprakande musik var morgon.

Nu har jag landat. Åtminstone fysiskt, mentalt har jag en bit kvar. Efter 5 dagars campande på ett område med post-apokalyptisk känsla. Aldrig har jag uppskattat duschen, borsten, rakhyveln, sängen och riktig mat förr!

Men satans så bra det var! Nej, bättre än så! Bättre än bäst. Jag och mina kära vänner har verkligen slitit som ett team för att ta oss igenom all skit (bokstavligt talat). Vi fick gå på överlevnadsinstinkter för att klara oss genom all kladdig lera. Campingområdet var större än Eskilstuna innerstad, allt täckt av, ja, lera. Och då får vi inte glömma att festivalområdet med scenerna låg en bit därifrån. Förutom leran så låg hela två tivolin, hundratals butiker och ptja… allt från tatueringstält till vattenpipscaféer runt om stället.

Redan dag el numero uno drabbades jag av skavsår, som efter ett par dagar blev skavsår i skavsår i skavsår. Tillslut kunde jag inte undvika att varje steg gjorde ont. Men inte har jag klagat för det, för trots allt så fick jag en otrolig lärorik och häftig upplevelse. Det finns satans många historier att berätta, men de vill jag hellre sprida i en mer fysisk form! Därför tänker jag sammanfatta och påminna mig själv om händelser med ett gäng ord/meningar i slumpmässig ordning som nästan bara jag kommer begripa sig på:

Sabbra Cadabra, 836, Skottar, Vattenställen, Flygplats, 2-liter Jäger, Guiness & Ultimate Burger, Forest Gump Per, Skolös i lera, Våtservetter, Ficklampa, SMS skärmar, Sista-sekunden-moment, iPhone-Batteri, 5-lager kläder, Döds lerhålet, Hotell, Mötesplats, Lekar, Booooooobies.

Slutligen vill jag bara tacka mina underbara vänner för tiden vi upplevde tillsammans samt Tony Iommi som trots sin ålder och cancer ställde sig på scenen och gjorde mitt liv snäppet bättre.

Tiden går allt bra fort… Det är nog mer än ett halvår sedan jag köpte biljetten till Black Sabbaths Sverige-gig. Men så ställde de in… Nästan alla sina konserter. Så vad gör man? Man åker till den de inte ställer in!

Så fick det bli, och nu är dagen kommen. Om 10 minuter är det den dagen jag och mina kära vänner beger oss mot England, för att sedan åka igenom halva landet, upp till Donington Park, även kallat in the middle of fuckin’ nowhere.

Där blir det 5 nätters festivalande med människor och band från hela världen, men framför allt BLACK SABBATH. Det är lite av ett faktum att jag inte kommer landa i Sverige helskinnad. Så nu hoppas jag på att inga flygplan, tåg eller stormar stoppar oss! Nåväl, historierna sparar jag till efteråt och nej… Det finns inga ord för hur hypad och overkligt detta känns!

Bill Ward är verkligen kungen. Trumspelet till The Wizard är bland det snyggaste jag vet. Funkjazzbluesigt, jammigt och fantastiskt kraftfullt. Svängigt är ett bra sammanfattande ord. Den här snubben på youtube hyllar detta, och gör det förbannat bra.

Låten:

Black Sabbath – The Wizard 

Om några minuter så är det faktiskt bara en vecka och en dag kvar tills jag flyr landet! Vartdå, kan man fråga sig? England! Och vad gör man där om man inte ens tänker befinna sig i huvudstaden?

JO! Det är sommar, alltså festivaltider! Och årets första tripp blir iväg till Download Festival för att (bland annat/främst) se självaste BLACK SABBATHS återkomstgig! Det om något är mäktigtlegendarisktoverkligtfantastisktheltjävlamakalöstunderbartbääääst, även om Bill Ward dessvärre mobbades ut av skitstövlarna som skrev kontrakten. Vilket för mig är väldigt synd, då han är en sann inspirationskälla till mitt trumspelande.

Hypen är ENORM, och jag kommer uppleva 5 enormt spåriga dagar långt borta från säkerheten här hemma… Ifall allt går som det ska! Bara så’ru vet…