I helgen förskottsfirades Harry, som inom några veckor blir 20 år. Det hölls tal, löstes tipspromenad (jag tog nästan hem det igen), öppnades presenter, förtärdes mat/alkohol, dansades, lodades och bakistittades JCVD.
Anledningen till det tidiga firandet är att herrn idag ger sig av till Skåne för att plugga serieteckning där i ett halvår. Och jag önskar han all lycka till.
Förövrigt fick jag hem mitt helt otroliga Roland TD-30K i veckan, min nya kärlek. Mer uppdateringar om det lär dyka upp strax.
Under gårdagen besökte jag huvudstaden för att kolla in elektroniska trumset. Jag råkade förälska mig i ett hemskt dyrt sådant, en dag måste jag äga det.
Just nu får jag nöja mig med min nyinköpta vinyl.
Jag vill också ha ett Svampbob-trumset! Skulle bli mitt trumfkort för framgång på den lokala musikscenen.
Det händer ytterst sällan att jag lyssnar på Metal nu för tiden. Och med ordvalet Metal syftar jag på 80-talets utveckling av hårdrocken och det som växte fram därefter. Men då och då mellan varven händer det förstås att någon låt slinker in.
Och idag var en sådan dag. Jag jammade trummor till diverse låtar när den här gamla goingen i klippet ovanför poppade upp. Seasons in the Abyss och South of Heaven står sig som två av Slayers absolut bästa och tyngsta låtar. Med sparsamt, många gånger långsamt, trumspel utan särskilt mycket dubbelkagge visar Lombardo var skåpet ska stå. Killen i klippet visar även han detta exemplariskt!
Och man får ju inte glömma att nämna att fillsen är helt makalösa!
Bill Ward är verkligen kungen. Trumspelet till The Wizard är bland det snyggaste jag vet. Funkjazzbluesigt, jammigt och fantastiskt kraftfullt. Svängigt är ett bra sammanfattande ord. Den här snubben på youtube hyllar detta, och gör det förbannat bra.
